csegersten

Ibland kan man sitta och fundera i oändlighet. Man sitter i sin egna lilla bubbla. jag hör inget, jag ser inget, och vill inget veta. Jag är oförmögen att uttrycka mej själv i tal och skrift. 
Jag saknar det som inte finns. Jag kan sakna i evigheternas evighet. Jag blir förbannad på mej själv för att jag är en feg egoistisk liten idiot, som är helt tom på mod. Jag är så rädd. Rädd för att bli ensam. Jag är så rädd att jag förstör, för att jag inte kan.
För att jag inte klarade av, en av dom självklaraste sakerna.
För att hela tiden gå runt och ljuga, för att jag ljuger för mig själv, och för andra.
En dag, en vacker jävla dag ska jag ta mej i kragen.
Den dagen, då jag samlat så mycket mod att jag kommer klara av det. Den dagen då jag tar mina superkrafter och bara gör det. Den dagen.. längtar jag till. Den dagen känns så otroligt långt borta, men endå så nära.
Jag vet att jag kan, men vill jag.?
Finns inget jag hellre vill. Men jag vågar inte. Jag är en feg egoistisk idiot.

Jag fattar inte. Egentligen borde jag va lycklig och överväldigad. Istället sitter jag och har en sån fruktansvärd ångest. Det går inte förklara, för jag har aldrig haft en sån ångest förut.
Jag vill bara gå hem och sätta mej i ett hörn och gråta. Gråta tills tårarna tar slut. För vad händer då? När tårarna tar slut? Jag vet inte. Jag vill veta. Kommer man nånsin få svar?