csegersten

LSaga är en vild slagkämpe som 06.00 startar morgonen med att slakta mej. Hon slåss nämnligen. Och det är inte löst vill jag lova. Hon tar verkligen i, siktar in sej, och smäller av. Att en sån liten hand kan göra så ont? Hon har rivit mej i ansiktet och på armarna, och luggat mej, riktigt ordentligt.
Och tro mej, jag har testat 'allt' för att hon ska sluta.
Jag har sagt NEJ!, då blir det tusen resor värre,' Gå på ditt rum ', femton resor värre. ' Då slår mamma Saga också', sju resor värre.  Ignorera henne, funkar rätt bra, men det gör väldigt ont ett tag för hon vill ha uppmärksamhet och slår ÄNNU hårdare,  ge tillbaka, funkar rätt bra faktiskt. Då blir hon lessen. Jag vill inte slå mitt barn. Nejnej, så funkar inte för mej. Alltså, det är inte så att jag laddar, siktar och bränner av ett slag som Saga gör, jag tar bara handen och tutchar hennes arm. Och då tror Saga att jag 'slår' henne.
Dessutom så ska hon säga, 'Saga slog Mamma' , men det blir fel i hennes hjärnverksamhet så det blir ' Mamma slog........Saga. '
Låter ju väldigt bra. Jaja, nog om hennes dumheter, hon är snäll ibland också. Som när man ska lägga puzzel i tre timmar med na. Eller när man läser boken i 2 timmar. Åååhå, våga inte gå därifrån, för då är man tillbaka till stycke ett. skämt åsido.

" Du kan alltid urskilja en sann vän när du gjort bort dig. Det är den som inte tycker skadan är permament"
Laurence J. Peter