Jag tog mej i kragen
den lilla kragen jag har, och gick till ögonläkaren. Det var hemskt. Fruktansvärt hemskt. Jag fick kolla synen och läsa upp bokstäver, där var det inte alls så farligt. Visst hade jag inte en fullgod synskärpa, det hade jag inte. Där vart det bättre när jag fick "glasögon " och kolla igenom. Sen fick jag kolla färger. Jag klarade inte av en enda. Där ljög jag, men största möjliga ansträgning klarade jag av en. Hon frågade om jag märkt av att jag har problem med färger. Inte nått, säger jag. En liten lögn för mej själv kanske? Förnekelse? Vad vet jag.
Hon kollar mina ögon genom ett mikroskop, hon säger att man ser skillnad på den " gula fläcken", sånt som dom inte har sett förrut. Med tanke på vad min släkt har för sjukdom måste man anta att jag också har den. Hon har inte en aning om att jag gjort ett DNA-test och fått en diagnos hemskickat på ett papper.
När jag säger det blir hon väldigt förvånad, hon förstår inte att jag kan ha fått det hemskickat och ingen uppföljning gjorts, att jag fått gått å dras med det här i över ett år, utan att ha fått nån som hellst information, stöd eller nånting.
Hon nämner aldrig sjukdomen vid sitt namn, hon säger sjukdomen. Varför? Hon kanske inte vet mycket mer än vad jag vet, och jag vet knappt nånting jag heller, bara att man ser sjukt dåligt. Jag vill inte se lika dåligt som mor min, då tar jag hellre livet av mej. Verkar ju dessutom som att jag kommer få det tidigare än vad jag har räknat med, för nu ser dom ju som sagt förändringar på "gula fläcken", och det kan ju aldrig båda gott.
Iallafullafall, hon remiterade mej till en kurator på syncentralen, hon ville göra det, och jag godkände det. Frågan är bara om jag tänker gå dit.
Dessutom började hon snacka om hjälpmedel, och att de va bra att dom på jobbet visste om att jag hade det, så att jag inte sattes på uppgifter jag inte klarade av. Men nånting som alla bör veta är att min sjukdom inte ska få begränsa mej. Det räcker med att jag inte tar mej in på olika utbildningar pga det, och att jag förmodligen måste sitta i skolbänken innan det attackerar mej, för sen kommer jag ju inte kunna läsa...........
Iallafall, efteråt va jag lessen så jag köpte en stor chokladpåse och tryckte i mej. Det hade jag gjort mej förtjänt av. Kenny va min privatchaufför eftersom jag hade svårt att se efter dom hett i droppar som förstorade pupillerna. Vi åkte på skopunkten och där tröstade jag mej med 3 par nya skor. Lite synd måste man tycka om sej själv.
Igår när jag kom hem efter skolan, kl 4, gick jag raka vägen till sängen och sov. Trodde jag skulle kunna vakna där runt 8-9 och kolla på film eller nått, men icke. Jag vaknade till runt 2 och va tvungen å gå å pissa, sen sov jag igen och vaknade halv 7. Helt fantastisk. Så nu bör man ju ska va utsövd så man orkar jobba inatt. Hmm, dessutom har jag gjort en liten dubbelbokning av jobb. Jobbar först på travet till halv tio, och börjar på hg 21.23, men det borde gå å lösas.
I söndags gjorde jag nått som jag aldrig gjort tidigare, och aldrig gör om. Jag och Linda rensade nämnligen avloppen. Det var det absolut vidrigaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Linda tyckte att hon kunde det där,. för hon hade minsann sett på när nån annan hade gjort det . Vi började skruva. Det sprutade vatten. Det stank nå så fruktansvärt illa att det va konstigt att man inte kräktes. Det va alldeles svart i rören. Fullt med hår. Näe men fiiifan, vi trodde vi hade fixat det där, så vi skruvade tillbaka igen. Det hade vi ju inte alls lyckats med, och vi försökte skruva upp igen.. Men då hade jag skruvat åt alldeles för hårt så vi fick inte upp det igen. Sen kom Palle dit och fixade det istället, det där kallar jag karlagöra och ingen kvinna ska nånsin behöva utsättas för nått sånt där vidrigt, nånsin!
Hon kollar mina ögon genom ett mikroskop, hon säger att man ser skillnad på den " gula fläcken", sånt som dom inte har sett förrut. Med tanke på vad min släkt har för sjukdom måste man anta att jag också har den. Hon har inte en aning om att jag gjort ett DNA-test och fått en diagnos hemskickat på ett papper.
När jag säger det blir hon väldigt förvånad, hon förstår inte att jag kan ha fått det hemskickat och ingen uppföljning gjorts, att jag fått gått å dras med det här i över ett år, utan att ha fått nån som hellst information, stöd eller nånting.
Hon nämner aldrig sjukdomen vid sitt namn, hon säger sjukdomen. Varför? Hon kanske inte vet mycket mer än vad jag vet, och jag vet knappt nånting jag heller, bara att man ser sjukt dåligt. Jag vill inte se lika dåligt som mor min, då tar jag hellre livet av mej. Verkar ju dessutom som att jag kommer få det tidigare än vad jag har räknat med, för nu ser dom ju som sagt förändringar på "gula fläcken", och det kan ju aldrig båda gott.
Iallafullafall, hon remiterade mej till en kurator på syncentralen, hon ville göra det, och jag godkände det. Frågan är bara om jag tänker gå dit.
Dessutom började hon snacka om hjälpmedel, och att de va bra att dom på jobbet visste om att jag hade det, så att jag inte sattes på uppgifter jag inte klarade av. Men nånting som alla bör veta är att min sjukdom inte ska få begränsa mej. Det räcker med att jag inte tar mej in på olika utbildningar pga det, och att jag förmodligen måste sitta i skolbänken innan det attackerar mej, för sen kommer jag ju inte kunna läsa...........
Iallafall, efteråt va jag lessen så jag köpte en stor chokladpåse och tryckte i mej. Det hade jag gjort mej förtjänt av. Kenny va min privatchaufför eftersom jag hade svårt att se efter dom hett i droppar som förstorade pupillerna. Vi åkte på skopunkten och där tröstade jag mej med 3 par nya skor. Lite synd måste man tycka om sej själv.
Igår när jag kom hem efter skolan, kl 4, gick jag raka vägen till sängen och sov. Trodde jag skulle kunna vakna där runt 8-9 och kolla på film eller nått, men icke. Jag vaknade till runt 2 och va tvungen å gå å pissa, sen sov jag igen och vaknade halv 7. Helt fantastisk. Så nu bör man ju ska va utsövd så man orkar jobba inatt. Hmm, dessutom har jag gjort en liten dubbelbokning av jobb. Jobbar först på travet till halv tio, och börjar på hg 21.23, men det borde gå å lösas.
I söndags gjorde jag nått som jag aldrig gjort tidigare, och aldrig gör om. Jag och Linda rensade nämnligen avloppen. Det var det absolut vidrigaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Linda tyckte att hon kunde det där,. för hon hade minsann sett på när nån annan hade gjort det . Vi började skruva. Det sprutade vatten. Det stank nå så fruktansvärt illa att det va konstigt att man inte kräktes. Det va alldeles svart i rören. Fullt med hår. Näe men fiiifan, vi trodde vi hade fixat det där, så vi skruvade tillbaka igen. Det hade vi ju inte alls lyckats med, och vi försökte skruva upp igen.. Men då hade jag skruvat åt alldeles för hårt så vi fick inte upp det igen. Sen kom Palle dit och fixade det istället, det där kallar jag karlagöra och ingen kvinna ska nånsin behöva utsättas för nått sånt där vidrigt, nånsin!
Kommentarer
Trackback
