csegersten

ooh nej, jag blir tokig snart. Jag måste göra nånting. Hela min kropp skriker efter att få göra något. Nu är jag här igen. Då det kliar i fingrarna, man vill, vill, vill. Och vill ännu mera. Jag måste byta jobb och skaffa mej en karriär.
Jag driver mej själv till vansinne snart.
Inte så att jag otrivs på mitt jobb, det är ett rätt galet jobb jag har. Men jag kommer inte jobba med det resten av livet, och jag börjar känna stressen av att behöva plugga. Jag vill plugga. Jag vill lära mej en massa nya saker, och jag vill plugga saker som jag kommer ha användning för i mitt jobb. Som nu, vi fick lära oss allt möjligt när vi gick i skolan, ta blodtryck, ta blodprover, ge insulin, lägga om sår, och sånt där ni vet. Vad har jag för användning av det i mitt jobb, när man inte får göra det? Det är så värdelöst!
Men jag har inte en aning om vad jag vill bli. Fortfarande.
Det är samma som jag funderat kring de senaste åren, fast det går inte bestämma sej.
Dietist, kostrådgivare, personlig tränare, eller brandman. Alt. ambulanssjuksköterska.
Just därför borde jag plugga nu och inte om sju år. Eftersom jag tror att jag är helt körd efter jag fyllt 25. Det är ganska dumt att inte veta när själva sjukdomen kommer att slå till. Fast hade jag vetat de hade jag nog tagit livet av mej ganska omgående.
Fast å andra sidan är man så jäkla bekväm av sej. Vem vill leva på studielån när man har en lön varje månad? Inte jag, jag gillar pengar. Väldigt mycket. Och det är en av anledningarna till varför man inte ska jobba som undersköterska i resten av mitt liv. Mina arbetskamrater, som har jobbat inom yrket i 20 år har ca 3000 mer än  ingångslönen. Så dåligt att man har lust att gråta en skvätt för dom. Skulle gärna gråta en skvätt för min egna lön också.
Ska förövrigt börja jobba svart. Hatar att behöva betala så mycket i skatt. Den här månaden bistod jag med nästan 10000 i skatt. Det är en ny soffa det.